Jag vill och jag måste, det är alltsammans.
Allt mer och mer obönhörligt frågar man efter avsikten och planmässigheten
i vad som göres och säges, så att helst inte ett ord ska falla på måfå
- det är bara spökskrivaren som har tvingats gå motsatta vägen,
ut i det ändamålslösa.
Ty fast mina år här som fånge och kemist
- de måste ha varit över tjugo, tänker jag mig -
har varit fulla nog ändå av arbete och brådska,
måste det finnas något som inte tycket det är tillräckligt
och som har lett och överblickat ett annat arbete i mig,
ett som jag själv inte hade någon möjlighet att överblicka
och där jag ändå varit djupt och nästan plågsamt medintresserad.
Jag inser alltså, hur förnuftsvidriga mina skriverier måste te sig
inför allt rationellt och praktiskt tänkande, men jag skriver ändå.
Kanske jag inte vågat det förr - kanske det rentav är fångenskapen som har gjort mig lättsinnig. Mina levnadsvillkor nu skiljer sig obetydligt från dem jag levde under som fri man.