Trycksvärta enligt Kandre

Jag frågar inte,
ty ingenting är rätt.
Jag hör ditt ansikte grumlas,
ser den uppslammande drömmen
stanna mot pannan
och spolas upp ur din våra mun
som ett plötsligt ord.

Du blöder ur: ådror, läppar.
Din rikedom lämnar dig
och jag smakar den,
jag väljer den,
och jag matar din sömn
med oro, vädjan.

Svärtan trycker upp ditt ljuva ansikte,
tvingar drömmens starka,
vita klor ur
ditt högra öra.

Jag har min hand i din mun -
Jag fingrar din varma, sträva tunga.

/.../

I den djupa, oerhörda tystnaden hör
jag min egen röst,
den trånga lur genom vilken
jag pressar ordet kärlek,
dess mörka,
dignande tydliga skörd.