Jag suger dina bokstävers blod.
Jag tuggar dina ords järnspån.
Jag kysser dina metaforer som fuktiga läppar,
medan dina stavelsers svarta frön
slår rot
på rot
på rot
i mina lungor.
Du grät för ditt posthuma liv
Och ändå lever vi alla på sätt och vis posthumt.
Våra namn bevaras i trycksvärta om också inte vatten.
Köttet är förgängligt.
Därför sätter vi ordet högt.
Köttet är förgängligt.
Därför lämnar vi ord efter oss.