andetaget innan jag lämnar ifrån mig en text, låter den försvinna iväg,
låter den blandas med andra tankar, reflektioner, genomgå transformationer
för att till slut komma tillbaka till mig, då jag själv har hunnit förändrats
och aldrig kommer läsa den på samma sätt som nu.
I denna sista rörelse mellan tanke och handling,
i mina händer,
framför mina ögon,
ett igenkännande, ett eko och intertextuell ömhet.
En kvasidialog med Stefan Lindberg där jag förstår genom att erfara:
"Jag har från tid till annan lidit
- och kommer även framgent att lida -
av en psykisk låsning som garderar mitt skrivande,
gör det hypermedvetet och anti-impulsivt.
Det är förmodligen en ytterst mänsklig störning.
Man vill ju inte spraymåla den pyttebit offentlighet man fått sig tilldelad
med outspätt omedvetet och illasinnade åsikter.
Man vill kunna avgöra när man uppgår i och blir en del av det man kritiserar
och när ens empatiska sida utmanas av ens bortträngda förakt för svaghet.
Att ständigt tvinga sig själv att avgöra detta
- och frånsäga sig allt vad man har av Darth Vader -
är säkert hur mänskligt som helst, men förödande för en författare."
- och kommer även framgent att lida -
av en psykisk låsning som garderar mitt skrivande,
gör det hypermedvetet och anti-impulsivt.
Det är förmodligen en ytterst mänsklig störning.
Man vill ju inte spraymåla den pyttebit offentlighet man fått sig tilldelad
med outspätt omedvetet och illasinnade åsikter.
Man vill kunna avgöra när man uppgår i och blir en del av det man kritiserar
och när ens empatiska sida utmanas av ens bortträngda förakt för svaghet.
Att ständigt tvinga sig själv att avgöra detta
- och frånsäga sig allt vad man har av Darth Vader -
är säkert hur mänskligt som helst, men förödande för en författare."