Pubertalt språkbruk

Så fort jag tar steget av, innan fötterna träffar tunnelbaneperrongen,
minnena slår mig i ansiktet; både du och mitt gamla jag går igen här.

Jag river upp de där anteckningsblocken med gamla ord för glömda tankar.
Det här är fragment av dig.

Är det frihet, att du tar över mig, om jag ger bort mig frivilligt.
Ju mer jag försöker förmå mig själv att inte se på dig, desto mindre kontroll har jag över min blick.

Intrycken, som du inte märker av, som jag inte vågar låta dig märka. Jag rör mig efter dig, efter dina rörelser och jag ger dig det att du kan ta det för givet. Alla mina muskler krampar.

Du håller i mig, gör dig närvarande när jag inte är där, här, är borta.

Då vi, du, definierade ett vi, satte du din bestämda blickpunkt som vår gemensamma.
Du blev ramverket, världsbilden varifrån en cirkulär, svart hål, rörelse börjar och slutar.
Du höll så hårt i den, ihåligheten, envisa rutiner.

Jag själv stod stilla i mitten,
förstummad av sekunderna, hjärtslagen och kugghjulen.

Vaddå hur många steg har jag tagit tillbaka, sorry, men jag har ingen jävla stegräknare när det kommer till känslor. Du skapade det här problemet genom att vara du, sådär egoistisk. Försök och visa empati, inte så jävla lätt att hänga med i svängarna när du säger precis allt du tänker, utan filter.

Ljuden som regelbundet och slagkraftigt ekade in i mig,
ekar bort och blir ohörbara.