vilket i sig är en plats eller ett tillstånd jag alltid är harmonisk med,
om metaforer för kroppar,
som jag tycker mig läsa, höra och kasta ett halvt öga på överallt.
Den momentala tanken jag fick kring detta var att metaforer för kroppen var biologiskt betingade förr, för länge sedan, förr om åren. De var biologiska för att de bestod i att människan jämfördes med djur. Dessa metaforer är många, men de går alla ut på att människan har en egenskap, exempelvis stark eller hungrig, som länkas till ett djur. De används fortfarande men oftast ironiskt.
Det slog mig att dessa texter som dagligen och stundligen talar med mig, allt från uppvigling till träningsnarkomani och från folkhälsomoralism till extroverta perspektiv på kroppen i största allmänhet, är fulla av en och samma kroppsmetafor:
Kroppen är ett något du ska ta kontroll över
Denna kroppskontroll är introvert och passiviserande.
För det är inte ett vackert sci-fi metanarrativ vi talar om här,
utan snarare destruktiva ideal, omänsklighet och bakåtsträvande framåtanda.
Det här säger något om hur vi tillåter oss att uppfatta oss själva.
Kroppen betingas av det du kan säga, det du har ord för,
eller det du medvetet avstår ifrån att formulera.
Jag säger inte att jag vill förkroppsliga djuriska metaforer,
jag säger att jag vill ut ur de begränsade och alltför konkreta orden.