Medusa ser dig

Horace Engdahl, citerad ur förordet till Älskarinnorna:

Fotografier av Elfride Jelinek
fungerar på kultursidorna som ett slags Medusabilder:

det rika, vilt undankammade håret kring det vitmenade ansiktet,

den lysande röda munnen med dess absoluta frånvaro av leende

och den avgrundslika blicken,

som lovar att förstena alla manspersoner som tittar in i den.

Att ta ordet

Jag är vid sista utposten,
andetaget innan jag lämnar ifrån mig en text, låter den försvinna iväg,
låter den blandas med andra tankar, reflektioner, genomgå transformationer
för att till slut komma tillbaka till mig, då jag själv har hunnit förändrats
och aldrig kommer läsa den på samma sätt som nu.

I denna sista rörelse mellan tanke och handling,
i mina händer,
framför mina ögon,
ett igenkännande, ett eko och intertextuell ömhet.
En kvasidialog med Stefan Lindberg där jag förstår genom att erfara:

"Jag har från tid till annan lidit
- och kommer även framgent att lida -
av en psykisk låsning som garderar mitt skrivande,
gör det hypermedvetet och anti-impulsivt.

Det är förmodligen en ytterst mänsklig störning.
Man vill ju inte spraymåla den pyttebit offentlighet man fått sig tilldelad
med outspätt omedvetet och illasinnade åsikter.
Man vill kunna avgöra när man uppgår i och blir en del av det man kritiserar
och när ens empatiska sida utmanas av ens bortträngda förakt för svaghet.

Att ständigt tvinga sig själv att avgöra detta
- och frånsäga sig allt vad man har av Darth Vader -
är säkert hur mänskligt som helst, men förödande för en författare."

Trycksvärta enligt Jong

Jag suger dina bokstävers blod.
Jag tuggar dina ords järnspån.
Jag kysser dina metaforer som fuktiga läppar,
medan dina stavelsers svarta frön
slår rot
på rot
på rot
i mina lungor.

Du grät för ditt posthuma liv
Och ändå lever vi alla på sätt och vis posthumt.
Våra namn bevaras i trycksvärta om också inte vatten.

Köttet är förgängligt.
Därför sätter vi ordet högt.

Köttet är förgängligt.
Därför lämnar vi ord efter oss.

Dedikation till en musa

När detaljerna hotar att kväva de stora handlingarna,
när mod saknas och de egna orden klingar falskt,
då är du här.

Its a strange day,
no colours or shapes, no sound in my head.

Du ger klarhet i kaosartade tankeströmmar
och påminner mig om att viljan alltid är större.

you set my mind on fire anytime youre near.